v. 28

Hej!

Lite graviditetsdokumentation är på sin plats då det tar upp större delen av min tankeverksamhet för tillfället. Har mått rätt så bra på sistone, började som sagt svälla men sedan jag vidtog mina fram-googlade åtgärder har det inte blivit värre utan jag har känt mig riktigt "gravidpositiv" utan något speciella krämpor! 

... Tills i tisdags när det var dags för koll hos barnmorskan igen. Det visade sig att mitt SF-mått tagit ett rejält skutt på kurvan och istället för att ligga i mitten som tidigare så låg det strax över den översta varpå barnmorskan höjer på ögonbrynen och mäter igen. "Ja mindre än 30 kan vi inte gå ner till..." - Eh, nej varför ska man pressa ner det så mycket som det går liksom? Man mäter väl av en anledning och är det högt så ska man väl inte göra det så litet som möjligt för att "slippa" vidta åtgärder? Mätningen startar även med att hon säger "Hm, är det härifrån jag brukar mäta....?" Eh - igen - vill hon framstå som som att hon inte kan sin sak? Kan inte påstå att förtroendet är jättestort hittills. Ja ja, efter att SF-måttet alltså visat sig vara högt så blir jag såklart orolig men hon tycker inte det är något att oroa sig för. Det kan ju vara att bebisen ligger högt upp ... eller så beror det på att det är för mycket fostervatten och hon kan ju faktiskt inte säkert säga att det inte är något som är fel (jättelugnande att höra, eller inte). Jag får komma igen om 2 veckor för en ny mätning och skulle det vara högt då så måste vi göra ett tillväxtsultraljud. Strax efter att jag gått därifrån blir jag så himla orolig och sammandragningarna (som under denna graviditet alltid verkar dyka upp när jag är stressad) avlöser varandra och jag börjar läsa på om allt möjligt, och tankar om kromosomavvikelser och plötslig död återkommer mycket... Vet inte hur andra skulle reagera men jag kunde iallafall inte rycka på axlarna åt detta och inte oroa mig, och att vänta i två veckor för att överhuvudtaget ens få mäta magen igen kändes som en plåga som jag inte visste hur jag skulle hantera. Kunde ju inte tänka på något annat! Efter lite pepp från en kollega så ringde jag istället till special-MVC och förklarade min oro och den fina barnmorskan där kunde iallafall försöka lugna en med relevant information och gav oss en tid för ultraljud redan en vecka senare. Inte för att hon trodde att det var något fel utan för att hon inte tyckte att jag skulle behöva gå och oroa mig och stressa upp mig för något som förmodligen är i onödan... Så skönt!

Och jag känner verkligen att magen blivit större den senaste tiden, den känns faktiskt gigantisk typ. Och inte blir det bättre av att alla påpekar att man är "så stor" och "är det verkligen bara en där inne?" Hela tiden blir man påmind och tankar om att det är något som måste vara fel kommer tillbaka igen. Gah vad psykiskt påfrestande det är just nu. Har varit så harmonisk, lugn och GLAD under denna graividitet, inte alls orolig som jag annars alltid brukar vara så då måste det väl bli något fel så man inte ska vara för lycklig... Nej, jag försöker hålla mig lugn genom att tänka att det är jag som drar alldeles för höga växlar över något som ju verkar vara ganska vanligt. Hoppas så innerligt att ultraljudet på tisdag ska visa att allt står rätt till och att bebisen bara ligger högt upp och att jag kan fortsätta njuta av bebismagen och alla sparkar jag känner. Och fantisera om framtiden - istället för att känna panik inför den!

Nej hörrni, vilket neggo-inlägg. Men det är ju dessvärre inte alltid en dans på rosor att vara gravid... Varken psykiskt eller fysiskt. Så snälla ni, håll alla tummar och tår ni har för att vår älskade lilla bebis som är så efterlängtad mår bra där inne :-) Tack ♥