BF 29/7 passerade och vi hoppades innerligt på att förlossningen skulle komma igång spontant. Tredje gången gillt liksom..... men så blev det inte.
Nej, utan precis som med båda tjejerna blev det istället igångsättning. Tisdag den 2/8 skulle vi infinna oss på förlossningen kl 8:00 för att sätta igång oss. Väl där säger barnmorskan "Ja, då hade ni tid för ställningstagande till igångsättning va?".... Eh, nja... vi har tid för igångsättning. Eller det var vad doktorn informerat oss om iallafall, då jag specifikt frågade om det verkligen skulle bli igångsättning eller endast undersökning för att avgöra. Vi hade liksom redan en gång tidigare packat väskorna, lämnat bort tjejerna och åkt upp för att vi kanske skulle bli igångsatta... Nu var det ju DAGS, och mitt psyke och enorma oro inför förlossningen skulle inte klara att ladda om ytterligare en gång. (Eller ja det är klart det hade, men var inte överdrivet sugen på det där och då.)
Blev som vanligt uppkopplad på CTG och när doktorn väl kom och undersökte så hade det, precis som väntat, inte hänt någonting... Ingen mognad eller tecken på att något var på gång. Han kunde varken säga bu eller bä för vad som var bäst - igångsättning eller vänta och se, så vi fick själva avgöra. (Anledningen till att inte vänta 2 veckor som man brukar vänta innan man sätts igång var en rejäl bristning jag fick vid min första förlossning, om bebisen får växa till sig och bli stor var risken större att engagera denna ärrvävnad så skadan skulle rivas upp igen.) KÖR BA KÖR! Men precis som Greta skulle vi ta det skonsamt och lugnt, inte skynda på det hela för mycket. Planen var att lägga en gel för att sätta igång processen lite och sen vänta till morgonen efter innan eventuella hinnor skulle tas hål på eller dropp skulle sättas (om det nu inte skulle sätta igång ordentligt av gelen).
Det dröjde typ en kvart så kom värkarna väldigt tätt, vi snackar sex värkar på 10 minuter och dessutom var de relativt kraftiga.. Lite väl intensivt i onödan tyckte barnmorskan, så fick en bricanylspruta i benet och det hela lugnade sig. Efter det hade jag värkar som kom och gick under dagen, inte jättekraftiga men så pass att jag inte kände mig sugen på att hänga på stan eller så. Vi kollade på serier, vilade och spelade lite spel. Emil tog en tur på stan i Sollefteå men när åskan började dundra var han snabbt tillbaka igen ;-) Fram mot kvällen blev det jobbigare värkar, fick Alvedon men började ändå tycka det var rätt jobbigt... tänkte ändå att detta bara var sk. pinvärkar som inte skulle ha någon effekt utan endast var helt onödigt jobb...Men mitt i ett samtal med mamma vid 20:30 gick vattnet. "Oj, jag tror faktiskt mitt vatten gick nu" - sjukt förvånad. Jo mycket riktigt hade det gått, värkarna började göra ännu lite ondare. Barnmorskorna bytte skift igen och jag kopplades upp på CTG med 4-5 värkar/10 minuter. Bebis hjärtljud gick upp lite och jag hade lite förhöjd temp så fick Alvedon för detta. Den nya barnmorskan förvarnade mig om att det kunde bli så att jag skulle få en "sovdos" för att stanna av värkarna så jag skulle få sova ordentligt. Vid det laget hade jag ont så tyckte det lät rätt skönt att slippa smärtan. Vid undersökningen visade det sig mycket riktigt att det inte hade hänt så mycket under dagen utan jag var endast öppen 3,5 cm, så barnmorskan skulle be doktorn om en ordination på en sovdos och sen såg vi inte skymten av henne på ett par timmar. Jag hade jätteont och var irriterad för ville bara sova och kände att varje värk var i onödan även då. Till sist kom hon tillbaka, en förlossning hade kommit emellan, hehe. Bricanylinjektion, morfininjektion och sömntablett var cocktailen jag fick och därefter somnade jag som en stock, invaggad i ett litet hopp. Barnmorskan sa innan jag somnade att det inte var ovanligt att man var öppen 8-9 cm när man vaknade efter en sådan här dos. Lite positivt tänkande var precis vad jag behövde.... men när jag vaknade var jag fortfarande öppen 3,5 cm, hehe, OCH kände mig dessutom dyngbakis av alla tabletter. Var SÅ illamående och bara jag drack lite vatten höll jag på att spy. Kunde inte äta eller röra mig, men vid kl 9 när dr:n var tillbaka sattes iallafall det värkstimulerande droppet och det var igång på riktigt. Nålen hade satts, BAS-test tagits, sjukhuskläderna på...
Vid 11:00 hade det börjat göra så pass ont att jag började andas lustgas med svag styrka, min älskade lustgas som verkligen tagit mig igenom mina förlossningar, haha. Kärt återseende! ;-) Vid denna tidpunkt var jag öppen 5 cm och jag kände äntligen lite pepp och att nu jäklar kör vi! Barnmorskan vart vid undersökning osäker på om hinnorma verkligen gått sönder och satte för säkerhets skull en skalpelektrod, inget vatten kom så de var redan trasiga men känns alltid skönt med skalpelektrod för att ha fullständig koll på bebis. Vid mina tidigare förlossningar har detta varit bland det värsta momentet (att sätta denna lilla mätare in på bebisens huvud för att mäta hjärtljud alltså) men denna gång kändes det knappt.
14:40 är jag öppen 9 cm, står uppe vid Eva-stöd med lustgasen i högsta hugg. Huvudet är dock fortfarande högt upp och det värkstimulerande droppet höjs återigen efter hand. Är en kant ivägen som gör att bebisen inte riktigt kommer ner.
16:00 tillkallas dr Björk då bebis hjärtljud går ner. Dr:n stannar resten av förlossningen och de håller koll på bebis hjärtljud samt att det ska gå så skonsamt som möjligt för mig. Då mina krystvärkar är svaga och bebis inte riktigt kommer ner får de hjälpa till genom yttre press. Doktorn tryckte på magen medan barnmorskan försökte lotsa mig när jag fick krysta och inte. Själv var jag livrädd och tänkte bara att "nu är det kört för min del", hehe. Var iallafall väldigt närvarande hela tiden och kände tydligt när jag hade krystvärkar. Lillens ansikte var vänt åt fel håll, precis som det var vid min förra förlossning, men roterade på slutet så barnmorskan såg det. Återigen var det tal om sugklocka och jag var inte mer sugen på det denna gång än förra gången så jag var sååå glad när de konstaterade att han var påväg ut. Dock fick jag inte krysta ut honom för att (som det står i journalen) "skona mig" utan både doktorn och barnmorskan står och ropar KRYSTA INTE när huvudet är påväg ut. ANDAS ANDAS. INTE lätt kan jag meddela, men på något sätt gick det ändå. I nästa värk krystades axlarna ut.
16:17 var han ute. Med navelsträngen ett varv runt halsen och slapp. Efter lite cutan stimulans skrek han dock inom en minut och det var väldigt nervösa sekunder där innan han satte igång. Och då gjorde han det rejält minst sagt. ;-) Väldigt skönt att han inte behövde tas iväg något vilket var fallet med Greta.
Efter ett par timmar och en ljuvligt god "förlossningsbricka" fick vi flytta över till BB, och det (till skillnad mot förlossningen) va lite av en besvikelse. Vill poängtera att vi var SÅ NÖJDA med personalen och allting på förlossningen, vi kände oss verkligen sedda, hörda och ómhändertagna. Personalen tog sig verkligen tid och man kände sig aldrig besvärlig för fem öre. Helt fantastiskt! På BB var det tvärtom, trots att jag direkt sa att jag var väldigt orolig för amningen då det strulat så mycket med tjejerna. Inte en enda gång var de in och frågade hur det gick eller så. Vi fick ett flerbäddsrum men då det bara var jag som låg där så fick Emil sova kvar i en av de andra sängarna. På morgonen efter meddelade barnmorskan (som var så fruktansvärt OTREVLIG, vi funderade seriöst på om vi hade gjort henne någonting?!) att Emil iallafall INTE skulle kunna stanna en natt till. Och det var det enda hon sa till oss typ. Fick ingen stöttning i amning eller något överhuvudtaget trots att jag uttryckte detta, men tack och lov var vår lilla lillebror grym på det ändå. Dock var han som sagt ganska stor, och innan mjölken runnit till skrek han rätt bra framförallt nattetid, redan första natten... Det kändes inte helt optimalt att ligga i ett flerbäddsrum med en bebis som skrek som aldrig förr, utan Emil och utan att känna minsta stöd från personalen... men med ett sug i magen efter tjejerna. Nej - kände direkt där och då att det gynnsammaste för amningen INTE var att stanna på BB utan komma hem till sin egen säng, utan en massa okänt folk runtomkring sig att väcka, och bli väckt av, hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar