I tisdagskväll hände det som inte fick hända. Min lilla bebis slutade andas och på en sekund vändes hela min värld upp och ner.
Tjejerna var uppe ett tag efter läggdags eftersom momme varit här på middag, jag var smått apatisk efter flera nätter av minimalt med sömn och Axel var missnöjd precis hela tiden och hade ökat dåligt i vikt de senaste veckorna. Jag hade provat det mesta: uteslutit diverse livsmedel (bl a allt som innehöll spår av minsta mjölkprotein) och ammat på minsta signal i flera dygn utan tillstymmelse till bättring. Efter en del ångest hade jag till sist bestämt mig för att senare den kvällen prova ge honom lite tillägg på flaska efter amningen, för att få sova mer än en halvtimme i taget den natten. Emil skulle därför åka in på affären för att köpa en flaska på väg hem från jobbet den kvällen.
Så långt hinner vi dock inte. Vid halv nio sitter jag och Agnes och tittar på "Hela Sverige bakar", Axel är äntligen lugn ett tag och ligger och sover på mitt bröst. Jag snusar på hans lilla huvud och reagerar över att han känns kall i pannan och känner även på armar och ben som även de känns kalla. Tänker, som så många gånger tidigare, "ANDAS HAN?!" och rycker upp honom. Skillnaden denna gång är att jag inte väcker honom, som jag alltid annars lyckas göra helt i onödan. Han vaknar inte när jag sänker ner honom, eller när jag håller upp honom framför mig och ropar hans namn. Eller när jag försöker ruska liv i honom. Han är bara blek, kall och totalt slapp i sin lilla kropp. Han ser död ut. Här lämnar mitt medvetna min kropp och flyger upp i taket känns det som. Jag försöker hålla mig lugn inför tjejerna och säger till Agnes att gå in i hennes rum, stänga dörren och sätta på en film till henne och Greta vilket hon direkt gör, medan jag slår 112 och säger orden jag aldrig trodde att jag skulle behöva säga: "Jag får inte liv i min bebis. Min adress är ..... HJÄLP MIG!" Därefter är förstås allt som ett töcken, larmcentralen stannar kvar i telefonen och försöker guida mig till vad jag ska göra. Alla kunskaper som sjuksköterska är som bortblåst och jag har inte en tanke på att kontrollera puls/andning eller starta HLR, jag kan inte ens svara på om han andas eller inte. Bara att han är kall, blek och helt slapp i kroppen. Hon säger att ambulans är på väg i full fart, frågar om tjejerna och hur Axels tillstånd ser ut. Efter några minuter reagerar Axel, han öppnar ena ögat men segar bort igen, han piper till men somnar igen... efter en stund av detta och en gnutta hopp i mitt bröst börjar han skrika högre och högre, det ljuvaste ljud jag har hört i hela mitt liv. Jag skyndar in till tjejerna med larmcentralen fortfarande kvar i telefonen för att förbereda dem på att två ambulanser kommer komma med blåljus och att många människor kommer springa in i vårt hus. Tänker att de ska bli rädda, se på mig hur panikslagen jag är. Men det de gör är att jubla "JAAAA AMBULANSEN!!!!" När ambulanserna kör in på vår gata kan jag lägga på till 112 och istället ringa till barnens farmor och farfar medan jag bär på Axel och försöker hålla honom vaken. Ropar i luren att Axel måste till sjukhus och att de ska skynda sig till oss och ta hand om tjejerna, samt ringa Emil på jobbet. Då kommer äntligen ambulanspersonalen in. Jag sträcker över en skrikande Axel till dem och tänker bara att "Nu blir allt bra." De är, liksom jag, lättade över att han faktiskt skriker. De får höra en ryckig, osammanhängade historia från mig om vad som hänt, Axel kopplas upp i ambulansen och både syresättning och puls är bra. Strax efter ambulanserna kommer barnens farmor och farfar och Emil hinner precis komma hem och sticka in huvudet i ambulansen för att se att Axel är vaken, innan vi åker mot sjukhuset. Det är ca 40 minuter till närmsta sjukhus och under den färden är alla värden på Axel bra, han sover och suger på sin napp, liggande på båren i ambulansen fastspänd i en babysele. Jag känner mig lugn men samtidigt orolig över vad som ska hända när vi kommer till sjukhuset. Vad ska de hitta? Vad beror det på? Har han hjärtfel eller har hans hjärna skadats? Tårarna rinner hela vägen och jag pratar lite i telefon med Emil som kör bil efter oss.
På sjukhuset möter barnläkaren upp oss och undersöker Axel, jag är orolig att han ska hitta något farligt men tack och lov ser allting bra ut men vi ska få stanna kvar över natten för att övervaka puls och saturation. Emil kommer fram och läkaren förklarar att detta kan hända så små barn. Då ingenting annat är avvikande antar man att hans luftrör har "stängt igen" för att undvika att få kräk i luftvägarna (typ "dykreflexen"), detta kan pågå en längre stund och ska inte vara farligt. Där och då är vi nöjda med det och får komma till ett rum, Axel kopplas upp vilket gör att det larmar om han slutar andas eller pulsen sjunker. Detta gör att vi faktiskt vågar slappna av och sova lite. Axel får ersättning efter amning den natten och jag tycker att allting känns obehagligt och är rädd för hur han ska reagera på det, men han sover gott i många timmar vilket vår stackars lilla pojke inte fått göra på länge.
Under vakna stunder på natten samt på morgonen försöker jag läsa på om allt jag kan hitta i ämnet och listar upp alla frågor vi har till doktorn inför ronden. Vad hade hänt om han legat i sin säng och vi sovit, hade han inte vaknat då? Är det inte skadligt att vara utan syre så länge? Kommer det hända igen? Vad ska vi göra om det händer igen? Kan vi förebygga att det händer igen? Är det större risk för plötslig spädbarnsdöd? Doktorn svarar på alla frågor och undersöker Axel, allting ser bra ut och värdena under natten har varit bra. Enligt honom är det mycket ovanligt att något sådant ska hända igen, det är inte någon ökad risk för PSD och han hade vaknat av sig själv även om jag inte ruskat liv i honom. Det är lugnande ord även om jag inte kan låta bli att vilja skrika "HUR KAN DU VARA SÅ SÄKER PÅ DET?" till honom. Allting är bra med Axel, doktorns ord är som sagt ändå lugnande och vi blir utskrivna.
Allting är därmed bra, det värsta hände inte den kvällen. Faran är över. Ändå kan jag inte slappna av. Det känns som att hjärtat slår uppe i halsen på mig och jag känner fortfarande hur det kändes att hålla hans tillsynes (och -kännes) döda kropp i min famn. Detta hände när han låg i MIN FAMN, jag märkte inte att han slutade andas. Hur ska jag någonsin kunna skydda honom? Det känns som att vi har honom till låns och jag tar kort på honom hela tiden för att ha kvar ifall något händer. Axel mår bättre än någonsin, mätt på tillägg och gaserna är borta. Sover många timmar i taget på natten och är pigg och glad när han är vaken. Men ändå kan jag inte riktigt känna mig tillfreds. Fast idag har det känts mycket bättre än tidigare dagar. Vi har köpt ett andningslarm för att kunna sova på nätterna. Än så länge vill jag dock ha det på honom dygnets alla timmar. Jag antar att det blir bättre med tiden... Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta inlägg. Jag pratar om detta hela tiden och maler verkligen händelseförloppet från den kvällen. Antar att det är någon form process för att bearbeta det. I början kom tårarna varje gång, nu känns det som att jag berättar en historia om någon annan. Det känns mer som en dröm som inte hänt oss, även om det då och då sköljer över mig som en våg. Vi får se hur det känns i morgon. Jag är i alla fall så ofantligt tacksam över att jag får ha Axel i min famn, snusa på hans varma, mjuka lilla huvud, se hans tandlösa leende. Känna hans lukt. Älskade lilla pojke, du skrämde verkligen livet ur mig. Även fast jag är gladast i världen att du mår bra så kommer detta ta lång tid att komma över, om jag någonsin gör det. Jag har förstått att mina barn faktiskt kan försvinna från mig.
