onsdag 31 augusti 2016

4 veckor gammal


Säg hej till lilla Axel, fyra veckor gammal idag. Eller ja, vi tror iallafall att det är en liten Axel vi har här hemma :-) Redan så älskad av hela familjen. 


Dagarna och veckorna har fortsatt susa förbi, i helgen som gick var som sagt den här lilla krabaten (med mig och Emil) på våra vänners otroligt fina bröllop. Eller, mest fick han hänga med sin mormor på hotellrummet vilket gick finfint, också sprang jag upp på rummet när han var hungrig och fick på så vis tanka energi från ett mjukt fjunigt huvud och hans stora mörka ögon.

Den dagen (27/8) började han så smått le och har sedan dess fyrat av några enstaka, även om han inte är överdrivet bjussig på en fronten. Hans blick hänger med mer för varje dag och hans vakenperioder har de senaste dagarna blivit liiite längre (till storasystrarnas stora glädje). Han äter oooofta, även nattetid, vilket i ärlighetens namn är rätt kämpigt för denna högst sömnberoende mamma (tur Emil fick en ny kaffebryggare av mig när han fyllde år, hehe) men jag är väldigt glad för att amningen fungerar och han går upp ordentligt i vikt. 

Imorgon börjar dock en ny period i denna familj då Emil ska tillbaka till jobb efter att ha varit hemma med oss i två månader, och jag är i ärlighetens namn rätt nervös... även om den "riktiga prövningen" börjar först nästa vecka då Emil har kvällsvecka = Middag, bad och läggning av tre små busar.


Men, tur det är dom tre bästa busarna jag har att göra med, så det ska nog gå bra. Och Maria - annars ringer jag dig ;-)

lördag 27 augusti 2016

Bönhamn


Vidare från Mannaminne bar det till fina Bönhamn, så mysigt med de små sjöbodarna även om det var väldigt lite folk och det mesta hade stängt. 


Tjejerna hade vi lovat glass men café/restaurang(?) Bryggan hade dagen innan stängt för säsongen så de höll på att städa ihop... "Men är det glass ni vill ha? Isf får ni ta här för vi ska ändå slänga det som är kvar!" Sån tur hade vi :-D


Men ingen tur till havet utan lite klättring och upptäcksfärdande. Agnes tar som vanligt täten och visar vart vi ska, men även Greta har utvecklats mycket motoriskt och hoppar mellan stenar och klättrar (så mitt hjärta är i halsgropen mest hela tiden). Detta skulle de kunna hålla på med hur länge som helst, lustigt det där...så fort det handlar om att gå på vanliga vägar har man spagettiben utan dess like, men när det är i tuffare terräng kan de gå huuuur långt som helst ;P

Nej, nu ska vi göra oss i ordning. Strax kommer barnvakten och hämtar tjejerna och vi beger oss till min kära syster som ska sminka mig dagen till ära. Vi ska nämligen på några vänners bröllop idag och sen sova på hotell, iiih så kul det ska bli!

fredag 26 augusti 2016

Mannaminne


Hej hopp fredag! 

Denna vecka har vi börjat komma in lite mer i allt känns det som, vi har börjat lära känna lillebror och vågat ge oss ut på lite turer. Både roligt (för vi hade många grejer på vår "to do-list" som vi inte hunnit med i sommar) men samtidigt lite läskigt att komma ur sin bekvämlighetszon hemma i trygga soffan.... Men, vi var väl mer eller mindre tvungna att börja aktivera oss lite mer - för våra kära döttrar höll på att gå oss på nerverna i vår lugna hemma-miljö med allt bråk, hehe.... suck. Jaja, sova får man väl göra i graven eller nåt ;-)

Med facit i hand har det iallafall varit jättekul att komma ut lite mer igen. Vi har hunnit med en tur till Norrfällsviken, shopping och lekparkshäng i Ö-vik, jag och lillen tog bilen till Härnösand en dag för att hälsa på en vän och som dessa bilder skvallrar om var vi på mysiga Mannaminne en dag. Tjejerna tycker det är så kul att utforska området (nästa år får vi ta en heldag och gå in i alla hus och kolla också!) och dom har jättegod mat.


Pannkaka och hamburgare stod på vår lunch-meny denna dag, och lillebror sover sig mest igenom våra turer med undantag för matintag. Han börjar trivas allt bättre i vagnen och även i bilen har det än så länge gott tipptopp.


Spännande och fina grejer, och hade Agnes och Greta fått bestämma hade de kunnat tillbringa många timmar här, men just denna dag skulle vi fortsätta vidare men lite hann de  utforska på denna museianläggning som Anders Åberg ligger bakom, innan vi fortsatte vidare på äventyr :-)



Och avslutar detta inlägg gör vi med ett stycke bus-loppa som på sistone alltmer fått för sig att hon inte vill vara med på bild (blandat med att flina upp sig och säga "FIIIIIS" =cheese). Gick sådär för henne att gömma sig denna gång, tur hon inte blev alltför arg över att jag inte följde hennes önskan....

Trevlig helg!

fredag 19 augusti 2016

Kräftskiva

Så var det dags för årets första kräftskiva för vår del, tillsammans med kära vänner/grannar.



Ifjol såg det ut såhär, vi satt ute och det var soligt och fint och vi kunde hålla till utomhus långt in på småtimmarna spelandes spel.


Idag får vi nog se oss "besegrade" av vädergudarna och hålla till inne, vilket ju känns lite trist. Men vi får väl göra det bästa av situationen. Fast har inte alltför höga ambitioner, i dagsläget är jag tacksam om håret hinner tvättas och det (lilla) vi ska bidra med i matväg är klart, hehe. ;-)


Själv är jag ingen kräftätare tyvärr men det ser ju himla festligt ut må jag säga.


Och sen vankas det ju OS-final för Sverige i fotboll ikväll också, sååå spännande ;-D

Trevlig helg!

torsdag 18 augusti 2016

Första badet

Ja nu är det mycket första, första och första :-) Igår, på 2-veckors-dagen, fick pluppisen sitt första bad. Har bävat lite för detta detta då jag minns det som lite "skrik och panik" men den här killen lutade sig tillbaka och verkade tycka det var riktigt härligt... :-) 


Och efteråt fick man på sig pyjamasen som en gång klädde lillastorasyster Greta, och komma upp i pappsens famn.


Därefter var det en liten pojke som sov riktigt gott under natten.


Annars har vi hittills klarat av några första promenader, första utflykten, första vägningen på BVC och första smakportionen. Hehe skämt och sido på det sista, men i takten som dagarna springer iväg i lär vi väl snart vara där! Huh. Också har vi fått en massa fina besök förstås - kära vänner och familjemedlemmar som hälsat välkommen till världen med SÅ fina presenter (han kommer vara den mest välklädda killen i stan)  och till och med jag blev överraskad och bjuden på middag och "mama-shower" :-D Lyx!

Men vi njuter av vår lilla bebis allihop. Han hänger liksom bara med, gör inte så mycket väsen av sig (så länge man får mat och bli buren när så önskas - annars tas mistluren till) och luktar bara ljuvligt bebis-gott. Tjejerna är så fina med honom och Agnes kan inte sluta konstatera hur mycket hon tycker om honom precis hela tiden, hehe. "Det är ett nytt liv nu, ett mycket bättre liv.. för nu har vi en lillebror här".  Vi kan bara instämma.

söndag 14 augusti 2016

Att komma hem

Innan lillen ens var ett dygn gammal var vi alltså på hemmaplan igen, och togs emot av två hypertaggade tjejer som farfar skjutsade hem. De rusade in och gormade om hur söt lillebror var och ville känna på honom. Och varsin liten present hade de fått köpa med farfar också, Agnes en lejon-dinglis och Greta en randig tröja som hon hade varit väldigt bestämd med :-)


En sliten och så lycklig tjej med alla sina tre ongar. Som jag älskar dom allihop!

Lillebror hade med sig varsitt fint paket innehållande två likadana "guldhalsband" med en blå fjärilsberlock på till sina storasystrar. Agnes funderade på hur tusan lillebror hade kunnat fixa de paketen och undrade om det var vi som köpt dem med lillebror som valt dem kanske? Precis så var det ja ;-)



Storastorasyster är så himla fin och försiktig med lillen. Har honom i sitt knä och konstaterar många gånger per dag att han blir så väldigt lugn när han är hos henne. Och så är det faktiskt. Han ligger och spanar där från hennes knä! Här om dagen satt hon och höll honom i soffan medan jag och Emil åt. Perfekt med en fem-årig storasyster, hon kommer att komma till användning ;-) Dock tycker hon han har väldigt konstiga naglar (de är lite inbäddade i fingrarna fortfarande, precis som både hon själv och Greta haft, haha) något hon gärna säger om och om igen när hon håller i honom. "Men när han blir två år som Greta och fem år som mig, då kommer han ju få vanliga naglar som oss... och när han är 30, 50 och 80 år....."

Men lillebror har ju en till storasyster också...


... nämligen "Gittan" the one and only! Ruffset nr 1. 

"Inget nagellack. Inte gå" - var det första hon konstaterade när hon träffade honom.

Men han verkar duga rätt bra ändå, även om hon inte är lika intresserad som Agnes så vill hon ha honom i knät ett par gånger varje dag iallafall. "Inte ledsen" säger hon varje gång han är nöjd och sover/äter/ligger och spanar. Det känns så sjukt att det skiljer ganska mycket mindre mellan Greta och lillebror än mellan Agnes och Greta åldersmässigt. Greta var 2 år och nästan 4 månader när lillebror föddes och mellan Agnes och Greta är det 3 år och 1 månad som skiljer.


Duktiga lilla storasyster. 

Än så länge har de inte visat några större reaktioner på att lillebror kommit faktiskt. Förvisso sover han ju väldigt mycket dagtid än så länge samt att Emil är hemma hela augusti ut så båda systrarna får ju väldigt mycket uppmärksamhet fortfarande. Vi får ta det som det kommer och försöker ge alla vad de behöver. 

Jag konstaterar bara att det ska bli en spännande höst  med en och annan svettattack.... och beställde precis en bärsele, hehe. 

Annars flyter det på så himla bra allting. Konstaterar bara att det är såhär det kan vara också, om amningen inte strular så in i helsike. Är oroligt tacksam för det (men ropar inte hej än kan jag lova)... men FÖR lätt fick det ju inte heller gå, så i fredagskväll fick jag trevligt besök av en mjölkstockning så låg med feber och frossa hela natten och var riktigt risig hela dagen och kvällen igår också... 

 Men idag är jag på banan igen, hurra! Och är det någonting skulle vilja ändra på så är det lillens dygnsmönster - att han kan få börja sova så bra som han gör dagtid på natten istället... men det ger nog med sig till sist det också. Och på tal om sömn ska jag kasta in handduken nu och passa på nu när lillen ligger och snarkar. Men först får ni ett par dagsfärska bilder på en lillebror som idag är 11 dagar gammal :-)








Förlossning nr 3

BF 29/7 passerade och vi hoppades innerligt på att förlossningen skulle komma igång spontant. Tredje gången gillt liksom..... men så blev det inte

Nej, utan precis som med båda tjejerna blev det istället igångsättning. Tisdag den 2/8 skulle vi infinna oss på förlossningen kl 8:00 för att sätta igång oss. Väl där säger barnmorskan "Ja, då hade ni tid för ställningstagande till igångsättning va?".... Eh, nja... vi har tid för igångsättning. Eller det var vad doktorn informerat oss om iallafall, då jag specifikt frågade om det verkligen skulle bli igångsättning eller endast undersökning för att avgöra. Vi hade liksom redan en gång tidigare packat väskorna, lämnat bort tjejerna och åkt upp för att vi kanske skulle bli igångsatta... Nu var det ju DAGS, och mitt psyke och enorma oro inför förlossningen skulle inte klara att ladda om ytterligare en gång. (Eller ja det är klart det hade, men var inte överdrivet sugen på det där och då.)

Blev som vanligt uppkopplad på CTG och när doktorn väl kom och undersökte så hade det, precis som väntat, inte hänt någonting... Ingen mognad eller tecken på att något var på gång. Han kunde varken säga bu eller bä för vad som var bäst - igångsättning eller vänta och se, så vi fick själva avgöra. (Anledningen till att inte vänta 2 veckor som man brukar vänta innan man sätts igång var en rejäl bristning jag fick vid min första förlossning, om bebisen får växa till sig och bli stor var risken större att engagera denna ärrvävnad så skadan skulle rivas upp igen.) KÖR BA KÖR! Men precis som Greta skulle vi ta det skonsamt och lugnt, inte skynda på det hela för mycket. Planen var att lägga en gel för att sätta igång processen lite och sen vänta till morgonen efter innan eventuella hinnor skulle tas hål på eller dropp skulle sättas (om det nu inte skulle sätta igång ordentligt av gelen).

Det dröjde typ en kvart så kom värkarna väldigt tätt, vi snackar sex värkar på 10 minuter och dessutom var de relativt kraftiga.. Lite väl intensivt i onödan tyckte barnmorskan, så fick en bricanylspruta i benet och det hela lugnade sig. Efter det hade jag värkar som kom och gick under dagen, inte jättekraftiga men så pass att jag inte kände mig sugen på att hänga på stan eller så. Vi kollade på serier, vilade och spelade lite spel. Emil tog en tur på stan i Sollefteå men när åskan började dundra var han snabbt tillbaka igen ;-) Fram mot kvällen blev det jobbigare värkar, fick Alvedon men började ändå tycka det var rätt jobbigt... tänkte ändå att detta bara var sk. pinvärkar som inte skulle ha någon effekt utan endast var helt onödigt jobb...Men mitt i ett samtal med mamma vid 20:30 gick vattnet. "Oj, jag tror faktiskt mitt vatten gick nu" - sjukt förvånad. Jo mycket riktigt hade det gått, värkarna började göra ännu lite ondare. Barnmorskorna bytte skift igen och jag kopplades upp på CTG med 4-5 värkar/10 minuter. Bebis hjärtljud gick upp lite och jag hade lite förhöjd temp så fick Alvedon för detta. Den nya barnmorskan förvarnade mig om att det kunde bli så att jag skulle få en "sovdos" för att stanna av värkarna så jag skulle få sova ordentligt. Vid det laget hade jag ont så tyckte det lät rätt skönt att slippa smärtan. Vid undersökningen visade det sig mycket riktigt att det inte hade hänt så mycket under dagen utan jag var endast öppen 3,5 cm, så barnmorskan skulle be doktorn om en ordination på en sovdos och sen såg vi inte skymten av henne på ett par timmar. Jag hade jätteont och var irriterad för ville bara sova och kände att varje värk var i onödan även då. Till sist kom hon tillbaka, en förlossning hade kommit emellan, hehe. Bricanylinjektion, morfininjektion och sömntablett var cocktailen jag fick och därefter somnade jag som en stock, invaggad i ett litet hopp. Barnmorskan sa innan jag somnade att det inte var ovanligt att man var öppen 8-9 cm när man vaknade efter en sådan här dos. Lite positivt tänkande var precis vad jag behövde.... men när jag vaknade var jag fortfarande öppen 3,5 cm, hehe, OCH kände mig dessutom dyngbakis av alla tabletter. Var SÅ illamående och bara jag drack lite vatten höll jag på att spy. Kunde inte äta eller röra mig, men vid kl 9 när dr:n var tillbaka sattes iallafall det värkstimulerande droppet och det var igång på riktigt. Nålen hade satts, BAS-test tagits, sjukhuskläderna på...



Vid 11:00 hade det börjat göra så pass ont att jag började andas lustgas med svag styrka, min älskade lustgas som verkligen tagit mig igenom mina förlossningar, haha. Kärt återseende! ;-) Vid denna tidpunkt var jag öppen 5 cm och jag kände äntligen lite pepp och att nu jäklar kör vi! Barnmorskan vart vid undersökning osäker på om hinnorma verkligen gått sönder och satte för säkerhets skull en skalpelektrod, inget vatten kom så de var redan trasiga men känns alltid skönt med skalpelektrod för att ha fullständig koll på bebis. Vid mina tidigare förlossningar har detta varit bland det värsta momentet (att sätta denna lilla mätare in på bebisens huvud för att mäta hjärtljud alltså) men denna gång kändes det knappt.

Vid 11:30 hade jag ännu ondare och då fick jag räddaren i nöden nr 2: Sterila kvaddlar i ryggen, detta hjälper så bra tycker jag även om det bränner rejält just när de lägger dom. De sprutar in sterilt vatten alldeles under huden och först bränner de alltså rejält men sedan domnar det av lite så värkarna inte känns på ett tag. Efter detta sänktes det värkstimulerande droppet lite och vi fortsatte jobba på, satt uppe på pilatesboll och gungade och andades (nu betydligt starkare dos) lustgas. Fick kvaddlar igen vid 12:20, 13:00 och 14:00.

14:40 är jag öppen 9 cm, står uppe vid Eva-stöd med lustgasen i högsta hugg. Huvudet är dock fortfarande högt upp och det värkstimulerande droppet höjs återigen efter hand. Är en kant ivägen som gör att bebisen inte riktigt kommer ner. 

16:00 tillkallas dr Björk då bebis hjärtljud går ner. Dr:n stannar resten av förlossningen och de håller koll på bebis hjärtljud samt att det ska gå så skonsamt som möjligt för mig. Då mina krystvärkar är svaga och bebis inte riktigt kommer ner får de hjälpa till genom yttre press. Doktorn tryckte på magen medan barnmorskan försökte lotsa mig när jag fick krysta och inte. Själv var jag livrädd och tänkte bara att "nu är det kört för min del", hehe. Var iallafall väldigt närvarande hela tiden och kände tydligt när jag hade krystvärkar. Lillens ansikte var vänt åt fel håll, precis som det var vid min förra förlossning, men roterade på slutet så barnmorskan såg det. Återigen var det tal om sugklocka och jag var inte mer sugen på det denna gång än förra gången så jag var sååå glad när de konstaterade att han var påväg ut. Dock fick jag inte krysta ut honom för att (som det står i journalen) "skona mig" utan både doktorn och barnmorskan står och ropar KRYSTA INTE när huvudet är påväg ut. ANDAS ANDAS. INTE lätt kan jag meddela, men på något sätt gick det ändå. I nästa värk krystades axlarna ut. 

16:17 var han ute. Med navelsträngen ett varv runt halsen och slapp. Efter lite cutan stimulans skrek han dock inom en minut och det var väldigt nervösa sekunder där innan han satte igång. Och då gjorde han det rejält minst sagt. ;-) Väldigt skönt att han inte behövde tas iväg något vilket var fallet med Greta.


 

Efter ett par timmar och en ljuvligt god "förlossningsbricka" fick vi flytta över till BB, och det (till skillnad mot förlossningen) va lite av en besvikelse. Vill poängtera att vi var SÅ NÖJDA med personalen och allting på förlossningen, vi kände oss verkligen sedda, hörda och ómhändertagna. Personalen tog sig verkligen tid och man kände sig aldrig besvärlig för fem öre. Helt fantastiskt! På BB var det tvärtom, trots att jag direkt sa att jag var väldigt orolig för amningen då det strulat så mycket med tjejerna. Inte en enda gång var de in och frågade hur det gick eller så. Vi fick ett flerbäddsrum men då det bara var jag som låg där så fick Emil sova kvar i en av de andra sängarna. På morgonen efter meddelade barnmorskan (som var så fruktansvärt OTREVLIG, vi funderade seriöst på om vi hade gjort henne någonting?!) att Emil iallafall INTE skulle kunna stanna en natt till. Och det var det enda hon sa till oss typ. Fick ingen stöttning i amning eller något överhuvudtaget trots att jag uttryckte detta, men tack och lov var vår lilla lillebror grym på det ändå. Dock var han som sagt ganska stor, och innan mjölken runnit till skrek han rätt bra framförallt nattetid, redan första natten... Det kändes inte helt optimalt att ligga i ett flerbäddsrum med en bebis som skrek som aldrig förr, utan Emil och utan att känna minsta stöd från personalen... men med ett sug i magen efter tjejerna. Nej - kände direkt där och då att det gynnsammaste för amningen INTE var att stanna på BB utan komma hem till sin egen säng, utan en massa okänt folk runtomkring sig att väcka, och bli väckt av, hehe.