Vi ska flytta.

Ah vad detta känns sjukt. Om en snar framtid flyttar vi från Stockholm. Efter nästan fyra år ska vi  testa våra vingar igen. Denna gång är det Sundsvall som kommer "äras av vår närvaro". ;-) Har hela tiden känts som att vi ska "flytta hem", men nu när det närmar sig fattar man att så är det ju inte alls. Enda erfarenheten jag har av Sundsvall stavas g-a-t-u-f-e-s-t-e-n. Hehe, förvisso är ju den erfarenheten himla bra - men det återstår att se hur de övriga 362 dagarna om året är ;-)

Ju mer det närmar sig desto mer känns det som att jag kommer få kalla fötter och balla ur, haha. Vi har ju vårt vuxna liv här! Agnes är född här, hon tog sina första steg här och alla hennes kompisar bor här (för att inte tala om mina och Emils underbara vänner!!!). Har haft så fullt upp så länge så jag har inte kunnat tänka på vad som händer efter min examen. Det har liksom inte varit aktuellt, det enda som gällt har varit att hålla sig flytande tills dess liksom. Och nu är vi snart vid flytt?! Hinner inte med! Igår när vi strosade genom Gröndal pratade vi om hur otroligt fint och bra det är här. Är vi helt galna som ändrar på detta vinnande koncept? Ibland känns det som så. Men samtidigt så kommer vi i och med flytten ha en timme hem till våra familjer för första gången på fyra år. (Och nära till alla Kramfors/Sundsvalls-vänner såklart!) Det får man inte underskatta. Och ha möjlighet till att köpa ett fint hus en vacker dag. Men vår nyfunna lilla familj (för det är så gott som så vi ser er Felicia, Vasse och Elias ♥) och alla andra vänner här nere kommer vi helt plötsligt ha jättelångt till, stor-snyft! 

En stor morot i det hela är iallafall vårt blivande boende. En lägenhet som är dubbelt så stor som den vi har idag, 3,5 meters takhöjd och fönster som på bilden ovan. Mitt i centrala Sundsvall. Och sommarjobb för mig, jobb för Emil, och dagisplats för Agnes. Och Stockholm, Gröndal och våra vänner finns ju faktiskt kvar här om vi är helt ute och cyklar. "Friskt vågat hälften vunnet" heter väl så av någon anledning? Ja, det är med en skräckblandad förtjusning jag skriver detta inlägg. Och en klump i magen så jag nästan börjar grina. Separationsångest. Åh.... Fan alltså. Har en underbar tid just nu och kommer gråta floder när vi åker. Nej, jag tror jag skjuter dessa tankar framför mig ett tag till. Dränker dom genom shopping till, och planering av, Agnes rum. För det är något som inte är tråkigt någonstans.

♥